Den största årliga händelsen som också är förknippad med familj och släktsammankomster.
Jag råkade se ett avsnitt i Tv från England om extra gnälliga gubbar som sade sin ocensurerade mening om julen och alla dess måsten, traditioner. Vet inte om avsikten är att serien skall vara rolig på ett ironiskt plan, eller bara skänka lättnadskänslor för de många som inte har den rätta julkänslan. Mångt och mycket, om inte allt de sade är ju sant, men sammantaget blir det en aning tjockt. Kruxet är att alla lever ju sin vardag på var sitt håll, och när man sedan sammanstrålar för en enda dag, har man inget mer gemensamt annat än dessa traditioner som man krampaktigt upprepar genom decennier. Kort sagt, inramningen är helt OK, men julefriden, lugnet och gemenskapen saknas. Klart det blir lite krystat.
Detta i kombination med alla dessa drinkar före, under, och efter maten, gör ju också att omdömet sänks till en skrämmande nivå som gör kommentarerna ogenomtänkta.
I Sverige är ensamhushållen snart i majoritet, i storstäderna är det ju redan så, och där häckar de ensamma tyckandes synd om sig själva. Märkligt, för situationen är självförvållad, helt i tidens anda. Standard B är att det är långt till föräldrahemmet, och som lök på laxen har man inte skött sina relationer bakåt som man borde, i brist på omtanke. Kanske har man också skrutit hemmavid om sin omfattande och även förnäma nya vänskapskrets med vilken man tillbringar sina högtider och andra ledigheter. Att då erkänna att man inte har en endaste nära vän eller ens bekant som man kan tala med om livets trivialiteter och tillbringa kravlösa stunder med är kanske inte så lätt. Därför blir ensamheten djupare inrotad och efter några år har de flesta utvecklat ett försvarsbeteende mot alla former av inviter som erbjuder gemenskap.
Jag har sett detta flera gånger och tycker att det är tragiskt, men samtidigt känner jag en lättnad för att slippa tillbringa min tid med trasiga människor.
Sedan är det ju så också att en del vill vara ensamma. Jag tillhör den delen av mänskligheten.
Eftersom jag har funderat på saken en del kan jag lika gärna berätta varför det har blivit så.
Jag har aldrig haft många vänner, då jag har flyttat så ofta och att skaffa vänner tar tid. Att vårda relationer tar ännu längre tid och där har jag slarvat en hel del. När man blir vuxen så blir man mer principfast och värderingarna blir också fastare. Att ha vänner som bryter mot ens värderingar och principer är uteslutet, lägg därtill att de flesta även blir misstänksamma och intoleranta med åren, så då är det ganska givet att nya vänskapsrelationer blir sällsynta ju äldre man blir. Jag tror att man får sina vänner i skolan och dessa behåller man sedan livet ut. De andra blir så kallade bekanta. För min del är det också så att jag är överkänslig mot dumhet.
Så kallade enkla människor har jag inget emot, tvärtom, men dumhet har inget att göra med ens ekonomiska eller sociala status. Om vi då tar en typisk julsammankomst av typen lite släkt och deras ingifta samt några barn, så har vi garanterat någon dum person där som gör tillvaron krystad. I en sådan situation kniper de flesta käft och försöker undvika ämnen som
blottlägger dumhet, men det hjälper inte då dessa äger en förvånande mångsidighet att demonstrera sin andliga fattigdom. Ofta är det en multipel defekt i form av intolerans, dålig självkänsla, oärlighet mot sig själv i första rummet, cementerade stereobilder, bristande inlevelseförmåga, och framför allt - envägs kommunikation - de förmår bara att sända sin rappakalja men klarar inte av att lyssna och förstå andras åsikter. Kanske är det sista det primära felet, då den egenskapen inte borgar för några strålande betyg i skolan och därmed är framtidsutsikterna kraftigt begränsade vilket gör cirka hälften av dessa till mer eller mindre rättshaverister rent mentalt. Tänk er ett slutet sällskap där man skall kröna den lyckade dagen men en sen filosofisk pratstund, och det visar sig att den dummaste personen i sällskapet upplever livet som orättvist för att hans egenuppleva briljans på många områden inte tagits tillvara trots att han erbjudit samhället sina tjänster. Då först nyanseras hans ironi mot andra som avundsjukt joller som bottnar rättshaveristens skadeskjutna självkänsla.
I det läget får jag huvudvärk och tackar för mig, trots att jag vet, att det tar timmar för mig att kunna sova. Man måste ju grovsortera dagens upplevelser.
För min del är den tiden då man trodde sig kunna guida vilsna själar till harmoni, eller så ett frö som det heter, länge sedan förbi. Jag vill inte framstå som besserwisser eller bättre vetande, då jag tror inte att det finns någon absolut sanning om någonting, enär alla har sin egen bild av ordning och händelser. Det är precis som med sorgen eller glädjen. Även om tio personer är med samma glädjande eller sorglig händelse, så skulle de alla beskriva händelsen olika med annorlunda värderingar och infallsvinklar. Om någon utomstående, objektiv person skulle läsa dessa redogörelser skulle han inte kunna tro att härstammar från samma händelse.
Så olika och därmed ensamma är vi människor. I dagens samhälle saknar vi dessutom den viktiga dagliga nötningen och småpratet med förtrogna som synkroniserar och förstärker vår kultur gemenskap vilket lindrar känslan av ensamheten.
Idag har vi bara nätet och TV:n. Dessa har den nackdelen att vi kan välja vad vi vill se och höra. Budskap som går stick och stäv vad vi tror på väljer vi bort. Vi vill bara bekräfta förebilder som vi redan har, resten är skit. Om detta är utvecklande kan ni räkna ut själva.
Framtidsprognosen, om gemytliga julaftnar med hela släkten samlade, förbli utopi när dagens
“dator barn” blivit kronologiskt vuxna och försöker fira jul med sina Peter-Pan föräldrar som redan försummat både sina barn och föräldrar.
Relationer är som en dyrbar Kinesiskt vas. Otroligt värdefull. Men har den gått i bitar, så hjälper det inte hur skickligt man än har fogat ihop den, den har inte längre samma värde som obruten. Faktum är att samlare inte vill inte ha den alls.
Det är med den vördnaden man borde se relationer med, speciellt inom släkt och familj.
Ja, ja, God jul i alla fall..
Jag råkade se ett avsnitt i Tv från England om extra gnälliga gubbar som sade sin ocensurerade mening om julen och alla dess måsten, traditioner. Vet inte om avsikten är att serien skall vara rolig på ett ironiskt plan, eller bara skänka lättnadskänslor för de många som inte har den rätta julkänslan. Mångt och mycket, om inte allt de sade är ju sant, men sammantaget blir det en aning tjockt. Kruxet är att alla lever ju sin vardag på var sitt håll, och när man sedan sammanstrålar för en enda dag, har man inget mer gemensamt annat än dessa traditioner som man krampaktigt upprepar genom decennier. Kort sagt, inramningen är helt OK, men julefriden, lugnet och gemenskapen saknas. Klart det blir lite krystat.
Detta i kombination med alla dessa drinkar före, under, och efter maten, gör ju också att omdömet sänks till en skrämmande nivå som gör kommentarerna ogenomtänkta.
I Sverige är ensamhushållen snart i majoritet, i storstäderna är det ju redan så, och där häckar de ensamma tyckandes synd om sig själva. Märkligt, för situationen är självförvållad, helt i tidens anda. Standard B är att det är långt till föräldrahemmet, och som lök på laxen har man inte skött sina relationer bakåt som man borde, i brist på omtanke. Kanske har man också skrutit hemmavid om sin omfattande och även förnäma nya vänskapskrets med vilken man tillbringar sina högtider och andra ledigheter. Att då erkänna att man inte har en endaste nära vän eller ens bekant som man kan tala med om livets trivialiteter och tillbringa kravlösa stunder med är kanske inte så lätt. Därför blir ensamheten djupare inrotad och efter några år har de flesta utvecklat ett försvarsbeteende mot alla former av inviter som erbjuder gemenskap.
Jag har sett detta flera gånger och tycker att det är tragiskt, men samtidigt känner jag en lättnad för att slippa tillbringa min tid med trasiga människor.
Sedan är det ju så också att en del vill vara ensamma. Jag tillhör den delen av mänskligheten.
Eftersom jag har funderat på saken en del kan jag lika gärna berätta varför det har blivit så.
Jag har aldrig haft många vänner, då jag har flyttat så ofta och att skaffa vänner tar tid. Att vårda relationer tar ännu längre tid och där har jag slarvat en hel del. När man blir vuxen så blir man mer principfast och värderingarna blir också fastare. Att ha vänner som bryter mot ens värderingar och principer är uteslutet, lägg därtill att de flesta även blir misstänksamma och intoleranta med åren, så då är det ganska givet att nya vänskapsrelationer blir sällsynta ju äldre man blir. Jag tror att man får sina vänner i skolan och dessa behåller man sedan livet ut. De andra blir så kallade bekanta. För min del är det också så att jag är överkänslig mot dumhet.
Så kallade enkla människor har jag inget emot, tvärtom, men dumhet har inget att göra med ens ekonomiska eller sociala status. Om vi då tar en typisk julsammankomst av typen lite släkt och deras ingifta samt några barn, så har vi garanterat någon dum person där som gör tillvaron krystad. I en sådan situation kniper de flesta käft och försöker undvika ämnen som
blottlägger dumhet, men det hjälper inte då dessa äger en förvånande mångsidighet att demonstrera sin andliga fattigdom. Ofta är det en multipel defekt i form av intolerans, dålig självkänsla, oärlighet mot sig själv i första rummet, cementerade stereobilder, bristande inlevelseförmåga, och framför allt - envägs kommunikation - de förmår bara att sända sin rappakalja men klarar inte av att lyssna och förstå andras åsikter. Kanske är det sista det primära felet, då den egenskapen inte borgar för några strålande betyg i skolan och därmed är framtidsutsikterna kraftigt begränsade vilket gör cirka hälften av dessa till mer eller mindre rättshaverister rent mentalt. Tänk er ett slutet sällskap där man skall kröna den lyckade dagen men en sen filosofisk pratstund, och det visar sig att den dummaste personen i sällskapet upplever livet som orättvist för att hans egenuppleva briljans på många områden inte tagits tillvara trots att han erbjudit samhället sina tjänster. Då först nyanseras hans ironi mot andra som avundsjukt joller som bottnar rättshaveristens skadeskjutna självkänsla.
I det läget får jag huvudvärk och tackar för mig, trots att jag vet, att det tar timmar för mig att kunna sova. Man måste ju grovsortera dagens upplevelser.
För min del är den tiden då man trodde sig kunna guida vilsna själar till harmoni, eller så ett frö som det heter, länge sedan förbi. Jag vill inte framstå som besserwisser eller bättre vetande, då jag tror inte att det finns någon absolut sanning om någonting, enär alla har sin egen bild av ordning och händelser. Det är precis som med sorgen eller glädjen. Även om tio personer är med samma glädjande eller sorglig händelse, så skulle de alla beskriva händelsen olika med annorlunda värderingar och infallsvinklar. Om någon utomstående, objektiv person skulle läsa dessa redogörelser skulle han inte kunna tro att härstammar från samma händelse.
Så olika och därmed ensamma är vi människor. I dagens samhälle saknar vi dessutom den viktiga dagliga nötningen och småpratet med förtrogna som synkroniserar och förstärker vår kultur gemenskap vilket lindrar känslan av ensamheten.
Idag har vi bara nätet och TV:n. Dessa har den nackdelen att vi kan välja vad vi vill se och höra. Budskap som går stick och stäv vad vi tror på väljer vi bort. Vi vill bara bekräfta förebilder som vi redan har, resten är skit. Om detta är utvecklande kan ni räkna ut själva.
Framtidsprognosen, om gemytliga julaftnar med hela släkten samlade, förbli utopi när dagens
“dator barn” blivit kronologiskt vuxna och försöker fira jul med sina Peter-Pan föräldrar som redan försummat både sina barn och föräldrar.
Relationer är som en dyrbar Kinesiskt vas. Otroligt värdefull. Men har den gått i bitar, så hjälper det inte hur skickligt man än har fogat ihop den, den har inte längre samma värde som obruten. Faktum är att samlare inte vill inte ha den alls.
Det är med den vördnaden man borde se relationer med, speciellt inom släkt och familj.
Ja, ja, God jul i alla fall..
