Det sociala spelet.
Något som berör folk är ensamheten. Det är inte bra att vara ensam. Det ger låg status och uppfattas som om du är ratad av andra.
Jag måste här inflika att jag har rötter i flera kulturer och bra insyn hur dessa är i verkligheten och inte bara på ytan. Den Svenska kulturen gillar jag bäst, med ett undantag, svenskarnas distans till andra människor, även innanför familjen. Det förbryllar mig. Jag vet inte orsaker till detta och det tycks inte spela någon roll i vilken samhällsklass det än är, distansen finns där.
Samtidigt är svensken mån om breda samförstånd, konsus borde råda. Att deklarera avvikande åsikt tolkas här som demonstration av något diffust personligt och det uppfattas oftast som olämpligt att ta strid om bagateller. Man borde foga sig. Man skall inte sticka ut hakan.
Detta folkkynne ger per automatik ängsliga människor vars åsikt eller riktig vilja du kan aldrig vara riktigt säker på. Exempelvis - för att nämna en kontrast - i Frankrike är förhållandet det omvända. Där deklarerar man ofta avvikande åsikt "bara för att hålla diskussionen intressant". Det ger onekligen djup och nyans i relationer. De gillar också att provocera, vilket är samma sak som att mucka gräl i Sverige.
Utifrån dessa erfarenheter är det för mig ingen gåta att många Svenskar verkligen är ensamma, både när de är ensamma eller i grupp. Med sådant sinnelag att alltid hålla distans och vara försiktigt i överkant, får man aldrig nära relationer med någon annan än likasinnade. Men å andra sidan, vad är sådan relation värt där varje ord vägs med guldvåg och ritualer följs till punkt och prick. Det hela blir ytligt. Vad vi egentligen söker av andra människor är igenkännande av våra egna funderingar som det offentliga rummet inte ger något svar på. Och det kan man inte få om man beter sig hela tiden som om man ståd på en podie.
Jag vet inte heller någon annan folk som tycker att PK är heligt i alla lägen och där auktoriteter skall respekteras. Man dyrkar specialister och experter. Vi som fått städa efter experter och specialister har en mer nyanserad bild om deras förmåga, likaså som att blint tro på utbildningsnivån. Världen och dess människor är bra mycket mer nyanserade än så.
Jag har precis avslutat en studie om kommunikations kunskap och teori. Både på individ och samhällsnivå. Mycket intressant. Det finns flera nivåer hur man kommuniserar på tex. individnivå, och dessa är starkt begränsade av kulturen. Det finns en viss tröghet hur snabbt man kan bli personlig och börja tala om sina hemorojder, och detta skiftar faktiskt mest pga den sociala statusen man har, men det finns även stora skillnader mellan länder. I Sverige där livet är inriktat för arbete, blir sammankomsterna så sällsynta att man når aldrig den djupare nivån som många faktiskt eftersträvar. Men vi har genvägar. Spriten.
Den löser tungans band som det heter. Fungerar även som ursäkt om man tyckte fel. Man var lite berusad, inte mer med det. Felet är bara att den sortens samvaro ger inte det vi letar efter, bara bristfällig lindring. Och så fortsätter spelet om och om igen. I storstäderna är detta mycket tydligt. Ensamma människor som verkar upptagna. Det är synd om dem
Något som berör folk är ensamheten. Det är inte bra att vara ensam. Det ger låg status och uppfattas som om du är ratad av andra.
Jag måste här inflika att jag har rötter i flera kulturer och bra insyn hur dessa är i verkligheten och inte bara på ytan. Den Svenska kulturen gillar jag bäst, med ett undantag, svenskarnas distans till andra människor, även innanför familjen. Det förbryllar mig. Jag vet inte orsaker till detta och det tycks inte spela någon roll i vilken samhällsklass det än är, distansen finns där.
Samtidigt är svensken mån om breda samförstånd, konsus borde råda. Att deklarera avvikande åsikt tolkas här som demonstration av något diffust personligt och det uppfattas oftast som olämpligt att ta strid om bagateller. Man borde foga sig. Man skall inte sticka ut hakan.
Detta folkkynne ger per automatik ängsliga människor vars åsikt eller riktig vilja du kan aldrig vara riktigt säker på. Exempelvis - för att nämna en kontrast - i Frankrike är förhållandet det omvända. Där deklarerar man ofta avvikande åsikt "bara för att hålla diskussionen intressant". Det ger onekligen djup och nyans i relationer. De gillar också att provocera, vilket är samma sak som att mucka gräl i Sverige.
Utifrån dessa erfarenheter är det för mig ingen gåta att många Svenskar verkligen är ensamma, både när de är ensamma eller i grupp. Med sådant sinnelag att alltid hålla distans och vara försiktigt i överkant, får man aldrig nära relationer med någon annan än likasinnade. Men å andra sidan, vad är sådan relation värt där varje ord vägs med guldvåg och ritualer följs till punkt och prick. Det hela blir ytligt. Vad vi egentligen söker av andra människor är igenkännande av våra egna funderingar som det offentliga rummet inte ger något svar på. Och det kan man inte få om man beter sig hela tiden som om man ståd på en podie.
Jag vet inte heller någon annan folk som tycker att PK är heligt i alla lägen och där auktoriteter skall respekteras. Man dyrkar specialister och experter. Vi som fått städa efter experter och specialister har en mer nyanserad bild om deras förmåga, likaså som att blint tro på utbildningsnivån. Världen och dess människor är bra mycket mer nyanserade än så.
Jag har precis avslutat en studie om kommunikations kunskap och teori. Både på individ och samhällsnivå. Mycket intressant. Det finns flera nivåer hur man kommuniserar på tex. individnivå, och dessa är starkt begränsade av kulturen. Det finns en viss tröghet hur snabbt man kan bli personlig och börja tala om sina hemorojder, och detta skiftar faktiskt mest pga den sociala statusen man har, men det finns även stora skillnader mellan länder. I Sverige där livet är inriktat för arbete, blir sammankomsterna så sällsynta att man når aldrig den djupare nivån som många faktiskt eftersträvar. Men vi har genvägar. Spriten.
Den löser tungans band som det heter. Fungerar även som ursäkt om man tyckte fel. Man var lite berusad, inte mer med det. Felet är bara att den sortens samvaro ger inte det vi letar efter, bara bristfällig lindring. Och så fortsätter spelet om och om igen. I storstäderna är detta mycket tydligt. Ensamma människor som verkar upptagna. Det är synd om dem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar